sommarregn

Lyckokänslan, att vara accepterad. Att träffas varje dag i skolan, sitta med varandra på lunchen, i klassrummet. Att sedan tillsammans gå den korta biten genom skogen, hem till någon av dem. Nutellamackor och mjölk i ett mysigt kök medan det skymmer. Det är lycka. Att upptäcka saker tillsammans. Känna att man hör ihop.

Den tiden har ett skimmer över sig. Den glänser i hans minne.

För det var förr. Det var förr de gjorde allt tillsammans. Visst träffas de fortfarande, de pratar när de väntar på bussen, en helt vanlig kompisrelation. Men han tycker inte att det räcker. Hon drar sig undan från honom. När var det senast de hittade på något efter skolan? Måste ha varit i våras. Men nu, nej, hon ser honom inte längre. Inte som förut. Han vet att ingenting kan vara så perfekt för alltid. Han har hört de där predikningarna. Av kompisar, av föräldrar. Men det gör det faktiskt inte lättare att stå ut med hennes svek. För det är ett svek det handlar om.

En ljus sommarkväll på klippan vid havet. Tystnaden och värmen trycker sig mot dem och de sitter bredvid varandra på en klippa. Någonting blänker till. Evas kniv skär ett litet jack hennes tumme. Han ser fascinerat på det röda blodet som droppar ner på berget under dem. Han lånar kniven och skär ett likadant jack i sin egen. Det svider lite, men annars är känslan högtidlig, nästan vördnadsfull mellan dem. Så trycker de tummarna emot varandra.

”Nu hör vi ihop, Elias.” Hennes allvarliga ansikte spricker upp i ett leende. ”Vi ska aldrig svika varandra.”

Det var faktiskt hon själv som sa det! Inte jag. Hon bryter mot sina egna regler… Elias suckar och försöker koncentrera sig på vad Henke säger, det är visst någonting om någon ny gitarr till bandet. Han nickar uppmuntrande, men tankarna försvinner snart iväg igen. När var det de började glida isär? Han försöker hitta tecken från tidigare, men kommer inte på något. Så kylig som hon är nu, har hon aldrig varit. Men egentligen, vem bryr sig? Om hon vill vara sådan, så fine. Han bryr sig inte. Eller?

”Elias, vad tror du om det?” Hans tankar avbryts. Han rodnar lite, måste fråga:

”Om vadå?”

”Du lyssnar ju inte längre på vad man säger! Bryr du dig inte om bandet längre eller?”

”Jodå, jag lyssnar… Jag är lite trött bara.”

Henkes ögon smalnar. ”Det är Eva. Du kan inte låta en tjej förstöra ditt liv! Det är ju sjukt!” Elias suckar ljudligt och ler sen.

”Nejdå, jag är ok. Vad var det för gitarrer du hade tittat på?”

”Lämna mig ifred!”. Sms:et talar sitt tydliga språk. Han tog emot det 10. 27. Chocken ligger som en vante över honom hela dagen. Det står att det är från Eva. ”Eva Mobil”, står det på avsändaren. Samtidigt kan det inte vara Eva. Hans Eva skulle aldrig skriva något sådant, absolut inte via sms. Men en liten röst i bakhuvudet viskar illvilligt att det kanske aldrig funnits en ”hans Eva”.

”Vi ska aldrig svika varandra”. Hur gamla kan de ha varit, 10? Men ändå så allvarliga. Så planerande och så fulla av förväntningar på livet. Föräldrarna blev arga när de såg vad de gjort. Tyckte att de väl kunde förklara sin vänskap med ord. Vi har rösten till för sådant, barn! Faktiskt. Men vilken symbolik har ord? Blod är tjockare än vatten, och ord… Ja, ord är ingenting.

Benen har gått dit av sig själv. När han gick ut för att rensa tankarna i den kyliga kvällsluften, hade han faktiskt inte planerat det här. Men så står han ändå utanför hennes hus. Det hus som alltid har varit en fristad, där han alltid varit välkommen. Han försöker rannsaka sig själv. Har han inte planerat det ändå? Vet inte. Huset ser stort och för första gången i hans liv ogästvänligt ut. ”Lämna mig ifred.” Han kan tänka sig hennes föraktfulla min då hon skrev orden. Ögonen som smalnar av, den missbelåtna munnen och den trotsiga hållningen.

”Nej, jag lämnar dig inte ifred” mumlar han plötsligt utan att tänka efter. För han vill veta varför. Ge mig en anledning. Ge mig någonting. Något som jag kan gå efter. Så att jag kan gå vidare. Han skrattar i sitt inre. Gå vidare? Nej, det finns ingen risk för det.

Dörrklockans ljud låter som ett dån. Ekot blir kusligt. Ingen öppnar. Det tar flera minuter innan han kommer ihåg att hennes föräldrar ofta jobbar kväll och att inga bilar stod på uppfarten. Ingen är hemma. Eller?  Sitter Eva där uppe i sitt rum och väntar på att han ska gå? Skrattar hon åt att han är här? Var det här kanske en del hennes plan? Hjärtat slår hårt i bröstet och han kan knappt andas. Så bestämmer han sig för att gå runt i trädgården till andra sidan och se om han ser henne genom fönstret.

Hon står orörlig i sitt fönster. Ser på honom. Han tycker sig se tårar falla ner för hennes kinder. Lampan släcks. Händelsen varar i bara några sekunder, men för honom känns det som timmar. Mascaran nerrunnen i ansiktet, den intensiva blå blicken som genomborrar allt det den väljer ut. Hon är så vacker. Känslorna sköljer över honom, som en kalldusch. Han ser på henne. Vacker.

Står som paralyserad ett tag. En timme? En minut? Han vet inte. Så väljer han att ta till det enda som finns kvar. Det enda som kanske skulle kunna nå fram. Funderar ett tag på hur han ska formulera sig. Skriver sedan ”Bäcken” på mobilen och skickar. Så börjar han gå mot skogen. Det är riktigt kallt höstväder nu och träden ser hotfullt gråa ut i mörkret som blivit allt tätare. Men han går inte vilse. Hur många gånger var de inte i den här skogen som barn? Byggde kojor, tältade… Och bäcken, den kan han utan och innan. Barkbåtarna som förliste hela tiden, välte, sjönk. Hur lyckliga de blev när båten klarade sig och besättningen överlevde.

Mossan är helt frosttäckt, men han sätter sig i alla fall. Väntar. ”Vi ska aldrig svika varandra.” Rösten spökar i hans medvetande, tränger sig in överallt. Han börjar bli trött, frusen. Det prasslar bakom honom och han reser sig långsamt upp.

Evas ögon är rödgråtna och hon ser otåligt på honom.

”Jaha, vad vill du egentligen, Elias?” Hon himlar med ögonen och anstränger sig för att inte få ögonkontakt med honom.

Elias stirrar på henne. Han skakar lite lätt på huvudet, som för att visa hur absurd situationen är, känner hur yrsel och illamående sköljer över honom i omgångar. Sikten blir dimmig. Integråtaintegråtaintegråta. Vänder sig om. Börjar gå. Långsamt och med sänkta axlar. En förlorare, en nobody.

Eva står kvar. Kan inte låta bli att skratta, ett hysteriskt, hånfullt skratt. Kan inte förstå hur lätt man kan förstöra en människa med en enda mening. Men skrattet övergår snart i snyftningar, hulkande, som om något inom henne gått sönder. Hon gråtergråtergråter. Vad har hon gjort? Allt har gått så fel, så fruktansvärt fel… Det var för omkring ett år sedan som hon först märkte av det. När hon träffade Elias började hon bli generad, känna sig annorlunda. Hon försökte förklara för Elias, visa med hållning och kroppsspråk vad som hänt, att hon inte heller ville ha en vanlig kompisrelation, att hon ville ha mer än så. Han hade inte förstått, eller så hade han inte velat förstå. Men ikväll hade hon sett något i Elias blick. Hade han äntligen lyckats förstå? Varför hade hon i så fall snäst åt honom? Varför hade hon inte tänkt sig för?

”Elias!”ropar hon. ”Elias, vänta!”

Hon måste ordna det. Hon måste få tag i Elias. Ge honom en chans. Hon snubblar fram i den mörka skogen, de tunna skorna blir snabbt blöta och iskalla av frosten. ”Vi ska aldrig svika varandra”.

”Elias!”

Tom svänger in med polisbilen till macken. Äntligen ska han få sitt förmiddagskaffe, som han har längtat! Efter en sådan här förmiddag, är han verkligen värd det också. Vad ungdomar är jobbiga att förhöra! Efter tre timmar på skolan hade han inte hört annat än rykten, till båda de försvunna ungdomarnas fördel och nackdel Vem var boen i dramat? Och varför? Historien måste vara mer komplex än att rykten kan stämma.

Han suckar. När ungdomarnas föräldrar först hade ringt till polisstationen sent igår kväll hade poliserna lugnande sagt att ungdomarna säkert bara glömt tiden, men så hade de hade inte kommit hem på hela natten. Och nu satt två par oroliga föräldrar på polisstationen och väntade. Väntade på att han skulle nå någon framgång. Det hade han inte gjort.

Kaffet smakar bra och han börjar känna sig bättre till mods nu. Plötsligt skrapar det till i walkie-talkien han har i sitt bälte. Vad är det nu då? Han får aldrig vara i fred!

”Ja, Tom här”

Genom bruset hörs Johans röst. Den låter uppsluppen.

”Tommy, det här borde du se!”

Han ser dem på långt håll när han ställer bilen i skogsbrynet. En tjej och en kille sitter på bänken, de har fått varsin filt och en kopp kaffe av Johan som sitter bredvid dem. Han kommer emot Tom.

”Jag väckte dem. De hade somnat i skogen. Tydligen hade de haft saker att ordna upp, som de uttrycker det…”

Tom tittar mot ungdomarna, som sitter nära varandra. Deras händer som är fria från kaffekopparna håller i varandra. De ser på varandra. Trots uppståndelsen med polisbilar och poliser, verkar de bara se varandra. Vad det än var de skulle ordna upp, verkar det ganska uppklarat.

Han går fram till dem.

”Så ni har ordnat allt nu?” frågar han och flinar. ”Så vi inte behöver leta efter er igen, menar jag.”

De båda unga skrattar lite.

”Det ska nog inte behövas”, säger tjejen och ser på honom med allvarsamma, blå ögon. Sedan vänder hon sig åt killen och de kysser varandra. Sedan ler hon, och det verkar som om det hon sedan säger har en hemlighetsfull mening dem emellan.

”Vi hör ihop, förstår du.”

Första uppdraget på Litträr Gestaltning